Jag har två söner och en dotter som spelar fotboll, så fotboll över huvud taget ligger mig varmt om hjärtat, men jag vet att det inte är lika lätt och naturligt för tjejer att fastna för sporten. Vad kan det bero på? Kan vi som ideella föreningar göra något annorlunda? Jag fick i veckan ett mail med titeln; ”Alla är olika – olika är bra”, en ny möjlighet för din fotbollsförening. Vilken intressant formulering! Jag kopplade detta till mina tankar kring förutsättningar för flickfotbollen och klickade på länken för att läsa mer.

Jag hittade flera goda exempel och denna text om fotbollen och samhällsansvaret; ”Fotboll är en positiv kraft i samhället. Fotboll och föreningar främjar god folkhälsa, ungdomsverksamhet, demokratisk fostran, integration och jämställdhet, och skapar glädje både genom bredd och yppersta elit i form av våra landslag. Alla som vill ska få vara med i laget. Det är bara på det sättet vi kan vinna samhällsmatchen. Den pågår så länge som vi som älskar fotboll spelar, leder eller bara tittar på. Det är vårt arv och vår historia, men det är framförallt vår framtid.”

Jag är stolt över att vara en del av denna positiva kraft i samhället, men är det självklart att alla som vill får vara med i laget?! Var kommer viljan ifrån och hur vårdar vi den?

Jag har under min tid som ordförande för Trollhättans BoIS upplevt;

  • Vi har misslyckats med att få med oss 7-åriga tjejer från fotbollsskolan in i 5-mannaspel när vi bildar lag.
  • Vi har tappat hela årgångar med tjejer, då vi inte har varit tillräckligt många för att spela 11-mannaspel.
  • Tjejer som gått hem ledsna från fotbollsskolan för att de inte fick en enda pass på en hel dag då de spelade match med killarna.
  • Tjejlag som fokuserar mycket på kringaktiviteter och andra som bara träffas på träning och match.
  • Ledare som skriker på sina killar ”nu spelar ni som tjejer” (inte i positiv mening!) och killar som kommer och kollar på tjejernas matcher för att tjejerna är så duktiga.
  • Massor med glada tjejer som vill, som älskar att komma på fotbollsträning och spela match.

Vi behöver reflektera över vad som skapar viljan hos våra tjejer och sedan koppla det till vad vi kan göra mer av, fortsätta göra och sluta göra för att hjälpa tjejer att vilja spela fotboll. Jag är övertygad om att det absolut inte är ”one size fits all” utan lyhördhet för individens behov är ett måste. Förebilder är en annan framgångsfaktor. Jag hade förmånen att se SveriMaskot 12ges damlandslag spela EM-kval mot Moldavien ihop med min fotbollsspelande 11-åriga dotter under en kanonutflykt till nationalarenan på nationaldagen! Vi viftade med den nyinköpta svenska flaggan varje gång vi gjorde mål – det blev sex gånger! Vi var också nere i Göteborg för några veckor sedan med hennes fotbollslag, där tjejerna var maskotar på Göteborgs match mot Rosengård i damallsvenskan. Oerhört roligt och spännande för tjejerna att få gå in ihop med Marta och flera svenska spelare som de senare såg i landslaget. Många klubbar med elitlag låter damlagets spelare vara faddrar för flicklagen, allt för att skapa positiva förebilder.

Jag ska göra vad jag kan i min ordföranderoll för att vi ska kunna stå för devisen att alla F091011 2016är olika och olika är bra. Tjejerna i vår fotbollsskola, våra flicklag och vårt gemensamma damlag ihop med Trollhättans FK och Halvorstorps IS är mycket viktiga för balansen och bredden i vår verksamhet.

Jag får låta tankarna löpa fritt under semestern och hoppas på idéer och tankar från er för hur vi tillsammans kan förbättra förutsättningarna för flickfotbollen och i förlängningen för damfotbollen.

Trevlig sommar så hörs vi om en månad/Eva