”Det är såna som du som gör att det är domarbrist i området!”

Orden riktades mot mig, från en motståndarspelare, i en match som jag spelade för några dagar sedan. Han hade uppenbarligen tröttnat på mitt gnällande sedan rätt många minuter tillbaka, och ville nu dra sitt strå till den gemensamma fotbollsstacken genom att läxa upp mig.

Jag svarade säkert något spydigt, som vanligt.

Men – och det här skäms jag nästan lite för – är det något jag inte tål på planen så är det den här typen av svärmorsdrömmar: de som alltid försöker utstråla en fairplay-aura och som aldrig kommer ur balans. Dessutom vet de alltid bäst.

För mig är ju fotbollen ett andningshål, en plats där jag låter min frustration och energi få utlopp. Här ser jag chansen att spela ett spel, som handlar om att få både motståndaren – och ibland även domaren – ur balans. Mycket är kalkylerat, men minst lika mycket också rena känslor som ventileras i stridens hetta.

Det är helt enkelt skönt att gå loss ibland, utan att man behöver vara Pepe, liksom.

När jag då möter spelare som är min raka motsats i det avseendet – och som därutöver försöker få mig att ändra personlighet mitt under match – så blir jag provocerad. Dessutom, vill jag påstå, befinner jag mig förhoppningsvis på mitten av en tiogradig skala: det finns de som är mildare att handskas med, men det finns också de som är värre.

Och hoppas jag, trots mitt ideliga gnällande, att jag inte har fått någon domare att sluta. Tvärtom gäller det att ha en känsla för det där: ömsom berömma, ömsom kritisera. Och även kunna skratta ihop (nu pratar jag om den del av domarkåren som inte är helt humorbefriad, och som ändå är förhållandevis stor).

Jag vet inte vart jag försöker komma riktigt, men jag tror att jag tänker så här:

Jag förväntar mig visserligen att mina lagkamrater uppför sig på ett hyfsat respektabelt sätt, men jag räknar också med att de använder alla medel i sin makt för att vinna matcher åt sin förening. Så är det bara.

Och hur felfri man än kan vilja framstå så tror jag att alla – i någon utsträckning – agerar likadant. Kanske genom att lägga sig lätt, trycka till onödigt hårt i en duell, slänga käft med domaren eller psyka motståndaren. Det är en del av spelet.

Jag klandrar inte personen ifråga för att han försökte förändra min karaktär till det bättre, men jag vill bara påtala att han utkämpar en strid som har en enda tänkbar utgång: förlust.

Den här gôbben behöver nämligen tjöta för att bibehålla sitt mentala välbefinnande, vare sig resten av världen gillar det eller inte.

***

På grund av semester och en ohållbar arbetsbörda har jag hållit förhållandevis låg profil i dessa bloggsammanhang på sistone, men det finns däremot andra som varit betydligt mer aktiva. Här kommer ett urval:

  • Trollhättans BoIS ordförande Eva Wikman skriver intressant om behovet av samarbeten i staden.
  • Marcelo Villa berättar om TIF:s senaste nytillskott, Nils Fridorff.
  • Linnea Johansson uppdaterar oss om hennes och Åsebro Brålandas status, samt avundsjukan gentemot hennes tekniskt begåvade lillasyster.
  • Och Emil Nilsson låter oss få lite mer insyn i FK Oranjes framgångar i Stockholm.

Ja, det var allt för mig den här gången. Vi hörs snart igen!

 

/Ahlin