Det här kan låta märkligt, men på ett sätt längtar jag efter att fotbollskarriären ska ta slut.

Det handlar egentligen inte om tiden man lägger ner – även om den är avsevärd och skulle kunna användas på många andra, möjligtvis bättre, sätt – utan snarare den emotionella berg- och dalbana som spelandet innebär.

Jag är trött på att få helger förstörda av dåliga insatser och förluster. Jag är trött på att skämmas, på att inte leva upp till förväntningar och på att min hjärna vid läggdags ska gå igenom alla minnesbilder som om de vore en highlights-genomgång på valfri sportkanal.

Det är nämligen svårt att vara en normalt fungerande människa med det känsloregistret. För att inte tala om ens förmåga att vara en närvarande familjemedlem.

Samtidigt får man självklart en boost av den motsatta sorten emellanåt. Segrar kan framkalla en eufori som gör att varje steg känns fjäderlätt, trots att jag rätt ofta plågas av en sargad kropp. I såna lägen flyter veckorna på, tillsynes problemfria och omgivna av ett rosa skimmer.

Det här upplägget hade nog fungerat om: 1) man var en riktigt bra fotbollsspelare (det är jag tyvärr inte), eller 2) om man hade vunnit varenda match (så är verkligen inte heller fallet).

Nej, jag söker efter stabilitet: en horisontal kurva i livets linjära funktion. Det låter jävligt tråkigt, och det kanske är det också. Men det ska bli spännande att – om några år, eller så – pröva på det också.

Fotbollen har ju trots allt varit ens allt sedan ungefär fem års ålder. Och lär väl, förvisso, förbli det på ett eller annat sätt också.

Men ja, kanske beror allt det här bara på att jag är en sällsynt dålig förlorare. En lipsill. En person som aldrig accepterat att man inte alltid kan vara bäst.

Ska jag vara realistisk så lär däremot aldrig tävlandet ta slut. Efter fotbollen kommer något annat ta vid – ofta identifierat som en tidig medelålderskris – och på så sätt lär den emotionella instabiliteten fortsätta även framöver.

Då är det väl lika bra, tänker jag, att spela några år till.

***

Det har inte hänt så mycket på Rakt upp i krysset sedan mitt senaste inlägg, men här kommer ändå en kort sammanfattning:

  • Tobias Nilsson är fortfarande besatt av domare, men kanske inte helt omotiverat heller. Samtidigt är han stor, trots nederlagets bitterhet, när matchen mot Syrianska kommer på tal. Det är inte alla som hade sett en förlust på positiva sättet, och då allra minst jag, för att knyta an till texten ovan.
  • Eva Wikman skriver tänkvärt om flickfotboll och behovet av förebilder. Det är något jag tänkt ta upp länge, men som inte blivit av. Förhoppningsvis kommer dock dessa blir fler nu när flera lokala lag verkar ha för avsikt att klättra upp till division 1 inom en inte alltför avlägsen framtid.

Ja, så var det med det. Vi hörs snart igen, hörni!

/Ahlin