Egentligen är jag allergisk mot att prata om saker som var bättre förr, men i vissa avseenden är det ändå legitimt. Särskilt i dessa sommaruppehållstider.

Både i egenskap av fotbollsspelare och sportjournalist märker jag ju hur allt fler spelare verkar vilja röra på sig mitt under säsongen. Jag upplever att man förr i tiden – åtminstone i större utsträckning – valde att knyta näven och kämpa vidare, medan det idag är vanligast att ta den enkla utvägen, i de fall den finns.

På ren svenska: byta klubb.

Missförstå mig rätt här: det finns naturligtvis omständigheter som gör det helt befogat att lämna sin förening i juli månad. Kanske har du hamnat så djupt i en tränares frysbox att du knappt hittar tillbaka, eller så har du helt enkelt tappat gnistan och behöver återfinna den i en annan miljö. Eller så har du råkat ut för en regelrätt konflikt, antingen med coachen, klubbledningen eller dina lagkamrater.

Därför önskar jag ibland att det skulle finnas en frivecka i juli, där spelare får röra sig fritt. Samtidigt är jag smärtsamt medveten om att det skulle kunna skapa fler problem än det löser, och att det vore den populistiska vägen att gå.

Saken är ju den att väldigt få tar klubbarnas parti i dagens fotboll.

Betänk detta: inför varje ny säsong har en förening vissa förutsättningar – i form av antalet spelare och ledare, till exempel – och det är utifrån dessa som man anmäler sig till seriespel. Det här är ett bindande engagemang, som dessutom kostar pengar. Alla vet ju hur det svider när en klubb – inte minst ens egen – tvingas dra sig ur sin division efter 13 av 22 omgångar.

Det är nämligen en tänkbar effekt av dessa spelarbyten, åtminstone när alltför många ger sig av under samma en och samma period.

Det finns således två sätt att se på det: spelar- och klubbperspektivet. När dessa konflikter uppstår – som i det aktuella fallet med Elias Blom, som vill till Halvorstorp men inte tillåts lämna Trollhättans FK utan ersättning – så finns det alltid en förlorare, och oftast fler än så.

Just nu är de tre, med tanke på att spelaren tagit en paus från fotbollen.

Jag tänker inte välja sida i den här frågan – den är alldeles för komplicerad och stor för att jag ska kunna lokalisera min egen position – men poängen är att den inte innehåller något enkelt svar.

Visst, inom trollhättefotbollen ska vi bistå varandra så gott vi kan – inte kivas sinsemellan – men regelverk finns också av en anledning.

Som spelare blir jag dessutom alltid lika besviken när en lagkamrat försvinner under sommaren. Det är framförallt beklagligt rent socialt, men det omkullkastar ofta också de resultatmässiga förhoppningar som man själv och ens kollegor har etablerat på förhand.

Som sagt: det är svårt att välja vilket ben man ska stå på, och alltför enkelt att döma utan att ta alla parters synvinkel i beaktande.

Samtidigt är självklart min innersta önskan att Elias Blom ska få spela fotboll i höst. Kring det råder det inga tvivel.

***

Kanske bör påpekas att jag eventuellt är partisk i frågan, som spelare i TFK. Det var också därför som jag inte skrev nyhetsartikeln om Elias Blom, utan lät Ulf Thuresson göra detta i mitt ställe.

***

Även hos Rakt upp i krysset märks det att det är sommar- och semestertider. Sedan jag lämnade min förra krönika har nämligen bara två inlägg producerats:

  • VFK-spelaren Jennifer Rosén hyllar lagets supersupporter Johan Brobeck.
  • Och Marcelo Villa sammanfattar TIF:s senaste matcher.

/Ahlin