Det här är ett extrainsatt blogginlägg, med anledning av Vänersborgs FK:s beslut att bryta samarbetet med tränaren Raimo Käkelä.

Inte oväntat i sig, men ändå värt att kommentera.

Själv har jag haft ynnesten att följa nästan hela VFK:s resa. Jag var på Kamratgården i Trollhättan när klubben säkrade seriesegern i division 4 för några år sedan, och jag var även i Ahlafors när laget vann trean.

Jag har dessutom både hyllat och ifrågasatt föreningen genom åren. Allmänintresset har varit väldigt stort och befogat. Färden genom systemet kan egentligen bara beskrivas som en askungesaga, som tyvärr kanske inte fick ett helt lyckligt slut.

Att Raimo Käkelä gjort ett fantastiskt jobb med VFK är däremot tveklöst. Han svepte in som en fräsch vårvind och satte tidigt sin tydliga prägel på såväl seniorverksamheten som hela klubben i övrigt. Hans förmåga att leda en trupp, en organisation, framåt har nästan varit exempellös i dessa trakter.

Samtidigt finns det omständigheter som komplicerar helhetsbilden. VFK har i flera år haft en approach som många uppfattat som alldeles för kaxig och osympatisk. Dessutom har man inte alltid skött sina spelarrelationer på rätt sätt. Konflikterna har varit onödigt många, det tror jag även att de inblandade inser.

Den här säsongen är inget undantag. Kenny Adeshigbin tvingades ju lämna landet på grund av ett administrativt misstag, men där var problemet också att man inte vågade komma med raka besked. Lovre Spadina åkte oväntat hem till Kroatien, knappast av den anledning som var den officiella. Och Marawan Mohamed tyckte sig ha blivit grundlurad av klubben. I det fallet står dock ord mot ord, och man får ju vara medveten om att alla individer har ett starkt egenintresse. Man är sig själv närmast, så att säga.

För min del ledde den sista artikeln till en så kallad ”silenzio stampa” från Raimo Käkelä. Han tyckte att jag skrivit för mycket negativt om både honom och VFK, och ville inte längre prata med mig. Det var bara att acceptera. Jag försökte samtidigt rannsaka mig själv för att se om det överhuvudtaget stämde – men sånt är ju alltid svårt att inse på egen hand.

Kanske är det rätt, kanske fel. Det var dock inte vår första kollision: redan förra året blev jag och en kollega anmälda till pressombudsmannen för en artikel om det påstådda friktionen mellan honom och Pajtim Beka. Det ledde däremot inte till en fällande dom.

Ändå har relationen fungerat bra, fram till för några veckor sedan. Och från min sida är det inga hard feelings. Jag önskar Raimo Käkelä all lycka framöver och är mäkta imponerad över mycket av det som han åstadkommit – annars hade jag ju aldrig utsett honom till områdets bäste tränare, eller för den delen gett honom så mycket utrymme.

Det ska bli intressant att följa både hans och VFK:s vägval framöver. Käkelä lär inte sakna anbud, och jag misstänker att klubben står väl förberedd inför den tränarjakt som säkerligen inleddes redan för några veckor sedan.

Som sagt, jag hoppas att det går bra för båda parterna i framtiden.

Det menar jag verkligen.