Häromdagen kom mitt fotbollsspelande på tal i ett oväntat sammanhang, och jag hävde skämtsamt ur mig följande mening:

– Egentligen spelar jag bara fotboll för att inte bli tjock.

Det är ju sant i ett avseende, eftersom motionen är en viktig ingrediens. Men den viktigaste? Nej, nej. Inte ens nära.

Det bästa med lagsporter är ju inte sporten, utan laget. Vecka in och vecka ut delar man glädje och sorg tillsammans, och det är en bekantskap som visserligen kan bli ytlig i några fall, men ännu oftare knyts band som är så starka att de håller under resten av livet.

Det är åtminstone min ödmjuka erfarenhet, såväl i Sverige som i det Italien där jag tillbringade ett par år efter gymnasiet. I det senare landet var språket i någon mån en liten barriär, men den raserades totalt av den gemenskap som fotbollen ger upphov till. Det är också därför jag anser att sporten och föreningslivet fyller en nödvändig funktion i samhället, som en motkraft till den segregation samt det utanförskap som ökar nästan överallt.

På planen spelar varken bakgrund eller framtid roll. Istället är det en plats där alla har samma villkor och värde.

Jag tror dessutom att det är motgångarna snarare än medgången som gör den här vänskapen ännu starkare. Det tål att tänkas på i en samtid där man ibland strävar efter framgång till varje pris.

Nej, visst är resultat och tabellplaceringar betydelsefulla, men det är ju inte dessa man lär värdera högst när fotbollskarriären så småningom tar slut.

Det är tvärtom alla vänner man fått, förhoppningsvis för alltid.