Om någon hade sagt till mig för två år sedan, att nästa säsong kommer ni vinna division tre och ta klivet upp i tvåan, då hade jag garvat. Men vem skulle sagt det förresten. Fanns inte på någons världskarta.

Men vi ska ta detta från början. Jag vill starta denna bloggen med att berätta om Wargöns damlags osannolika resa som vi gjort på två år. Och det blir ett långt första inlägg, jag ber om ursäkt för det. Men den här berättelsen måste ni ta er tid att läsa!

2013
För två och ett halvt år sedan, efter säsongen 2012, stod vi där med ett sargat lag utan tränare och knappt några spelare kvar. Vi hade haft en oerhört tuff säsong med lite folk och vår tränare fick slita inför varje match för att få ihop ett fullt lag. Efter säsongen förvann fler spelare. Någon slutade, någon flyttade och några valde att lämna det sjunkande skeppet och gå vidare till andra föreningar.

Kvar fanns sex uppgivna spelare som undrade om ytterligare ett damlag i området skulle behöva gå i graven. Men det fanns krafter i föreningen och runt laget som ville annorlunda. För att överleva fick vi flytta upp ett ungt flicklag till seniornivå. Ledarna följde med och det rekryterades en ny huvudtränare utifrån. Vi som var kvar från det ”gamla” damlaget knöt näven och bestämde oss för att visa hjärta och framförallt visa alla andra att det här skulle vi klara av. Dessutom kom några gamla rutinerade spelare tillbaka till laget.

Det blev ytterligare en tuff säsong 2013. Vi fick bygga laget på unga tjejer på 14, 15, 16 år som gjorde sin första säsong på seniornivå. Efter bara några matcher så slutade huvudtränaren. Men vi var ett gött gäng och vi kämpade. Vi såg att det fanns potential i laget, många duktiga unga spelare. Laget slutade på tredje sista plats i tabellen på 12 poäng.

2014
Inför förra säsongen, 2014, kände vi oss starkare. Vi hade spelat ihop laget under ett år, vi hade engagerade ledare som la ner själ och hjärta i laget, vi var alltid över 20 spelare på träningarna och vi hade riktigt roligt. Försäsongen gick ganska bra, förutom DM-förlusten mot Holmalund med 12-0. Den här säsongen skulle vi kunna ligga på övre halvan i tabellen.

Någon vecka innan säsongen startade tippades vår serie av Martin Ahlin på Fotbollsbloggen. Jag blev rosenrasande! Vi var tippade på en åttonde (!!) plats och efter TBIS. EFTER TBIS!! Vår numera största derbyrival VFK var tippade tvåa och VIF trea. Samtidigt som jag var förbannad tyckte jag ändå att det var bra. VFK kunde gott få ha favoritskapet på sig och vi kunde slå ur underläge. Jag tänkte på den där tippade tabellen inför varje match och jag tackade Martin Ahlin för att han gav mig tändvätska under säsongen ☺

Och sen gick det som det gick! Vi kunde inte riktigt fatta att det hände. Men vi vann match efter match. Vi förlorade bara en match på hela säsongen och vi vann serien med 48 poäng före TBIS som kom tvåa på 43 poäng. Men det var jämnt nästan ända in i slutet.

Vi hade chansen att avgöra näst sista matchen på hemmaplan mot just TBIS. Det var en fantastisk dag. Solen sken över ett grönt och vackert Hallevi och våra trogna supportrar var på plats. Ett av WIK:s flicklag var på plats och hade gjort en grön flagga som det stod WIK dam på. Det var inget snack om saken, vi vann matchen med 3-0 och säkrade segern i division 3 2014. Och bäst av allt: JAG gjorde det sista målet!! Ja mina vänner, det är stort. Jag gör nämligen inga mål. Det var mitt första mål i den gröna Wargön-tröjan och det var en klockren felträff som målvakten tappade in i mål! 😀

Såhär glada var vi. Och snygga! #dreamteam

Camilla_WIKDAM_serieseger_2014
Från vänster Mathilda Johansson, Fanny Frisk, Erika Karlsson och jag.

På den vägen är det. Nu väntar en ny resa, en tuff sådan, i division 2 södra. Jag hoppas ni vill följa vår resa här på bloggen!

Camilla_WIKdam_2014
Nästan hela #dreamteam! Foto: Patrik Karlsson