Jag vet inte riktigt när det började, men någon gång under min spelarkarriär bestämde jag mig för att bli ett riktigt svin. Jag ville vara spelaren som alla hatade att möta, och någon som gjorde allt i sin makt för att sätta motståndarna ur balans.

Det handlade framförallt om att – på ett rätt osjälviskt sätt, om jag får säga det själv – spela en roll som gynnade egentligen alla. Ja, utom mig.

Sedan har det inte gått att sluta. Jag har sagt saker jag knappast är stolt över, ibland tacklat med avsikten att orsaka skada och dessutom lagt mig lätt när chansen har getts. Och det har blivit en vana: något jag själv knappt reflekterar över på daglig basis.

Idag är det helt enkelt en del av mitt fotbolls-dna, och något som jag försökt göra mig av med, men misslyckats varje gång. De kontinuerliga försöken beror ju på att jag – till skillnad från förr – ändå börjat bry mig om hur jag framstår.

Samtidigt utövar jag en sport som knappast är känd för sin oskuldsfullhet. Bara de senaste åren kan jag dra mig tillminnes hur jag har blivit slagen över könsorganet, fått medvetna armbågar i bröstet, blivit spottad på och stämplad. Det är ett spel som ändå ganska många verkar vilja vara en del av.

Liksom många andra brukar jag dessutom snabbt döma någon utifrån hens personlighet på planen, trots att den knappast säger något om beteendet utanför. Det är jag själv – förhoppningsvis, men vem vet egentligen – det ultimata beviset på.

När det brinner till i tävlingssammanhang verkar jag helt enkelt inte kunna behålla kylan. Varken förr, nu eller senare.

Samtidigt – och det här är ett jävligt märkligt försvarstal – så har jag varit tillräckligt slipad för att veta när en domare bör sättas under press, och när han ska strykas medhårs. Det är kanske min främsta gren, och det enda som fått mig att undvika ett rött kort under mina snart 15 år som seniorspelare.

Så, vad är då kontentan?

Tja, att även idioter på fotbollsplanen kan vara hyggliga samhällsmedborgare. Hoppas jag.

***

Vad händer annars då på Rakt upp i krysset?

Jo:

# Tobias Nilsson har hittat framgångsreceptet i division 6: långbollar, ett löpvilligt lag och en målskytt. Vilken klubb fyller de kriterierna bäst i år? Det hade varit kul om Nilsson granskade det lite längre fram.

# BoIS-ordföranden Eva Wikman verkar vara sugen på att återuppta spelarkarriären igen, och man ska aldrig säga aldrig. Det finns ju både ett dam- och herrlag att välja på, och med tanke på att det sistnämnda har luftat flera veteraner på sistone så vågar jag inte utesluta Wikmans eventuella medverkan framåt höstkanten, när semesterskadorna börjar göra sig påminda hos övriga.

# Marcelo Villa njuter efter att poängen börjat ramla in för Trollhättans IF. Fortsätter det på samma sätt så kan man nog bli en utmanare om placeringarna som ger direktuppflyttning samt kval.

# FCT:s ordförande Per Hallberg liknar Josef Daoud vid Martin Dahlin (inte så dumt) och råder dessutom mittbacken Fredrik Sundström att sluta med sina målgester. Jag tror dock inte att du behöver vara orolig där, Per – det brukar inte bli mer än någon enstaka fullträff för ”Fidde” per säsong…