Jag skulle inte säga att jag är känd – långt ifrån – men det börjar märkas att många lokala fotbollsentusiaster har hört talas om en.

På gott och ont, skulle jag säga.

Som när jag precis hade drabbats av en hjärtmuskelinflammation. Det visste jag ju inte då, utan där låg jag – barbröstad, med tankar som snurrade runt i huvudet likt kläder i en tvättmaskin – och var täckt över hela kroppen av elektroder.

Det var någon form av röntgen, och mitt i kallpratet insåg kvinnan som utförde undersökningen att hon kände igen mitt namn. ”Är det inte du som bloggar om fotboll?”, undrade hon, och jag gav ett jakande svar.

Det är kanske det allra roligaste: när man inser att alla möjliga sorters folk faktiskt läser min fotbollsblogg. Det kan vara celebriteter som Johan Dahlin, eller andra – för mig okända – personer som kvinnan på sjukhuset. Om de sedan också gillar det de läser, ja, då är det ju en stor bonus.

Sedan har vi den negativa sidan av min offentliga roll.

Och då tänker jag faktiskt främst på min egen spelarkarriär. Gör jag något dåligt så kommenterar motståndarna det gärna, med ytterst nedlåtande tonläge: ”Det där får du skriva om på bloggen imorgon”, och så vidare. Det händer relativt ofta.

Häromåret hamnade jag dessutom i en verbal dispyt med en motståndare i ett Lidköpingslag, där han till sist utbrast: ”Ska du åka hem och lipa om det här på Twitter sen, eller?” (For your information: det gjorde jag inte.)

Men allra tydligast var det nog förra året, i båda matcherna mot Göta. Åskådare skrek saker som inte bör formuleras i text (någon som läser det här kan ju vara under 18 år), och vid varje avbrott tycktes det vara någon som ville häckla mig.

Själv växte jag av varje glåpord, åtminstone under matchen. Efteråt funderade jag däremot på hur lilla jag kunde väcka så mycket känslor hos andra. Men det var väl inget personligt, antar jag. De kände bara igen mig och ville visa det på sitt eget, kärleksfulla (?) sätt.

Ja, det har blivit ett bestående minne i varje fall, och det är ju såna som man försöker samla på sig under livets gång.

Så fortsätt ni att heja, ge beröm eller kritisera (gärna konstruktivt, att jag skulle vara en ”idiot” må vara sant, men kan vara svårt att påverka i det här läget) om ni stöter på mig i något sammanhang.

Det är ju inte fotbollen som jag älskar mest med det här yrket – det är interaktionen med människor.

***

En liten Rakt upp i krysset-sammanfattning? Visst, här kommer den:

  • Vi vet nu allt om styrelsernas ordföranderoll, efter att Jonas Arbius skapat en specialblogg där han presenterat sig själv samt introducerat TIF:s dito Linda Forssén och TBoIS Eva Wikman. Intressant läsning som också belyser vikten av eldsjälar och föreningsmänniskor. Utan dem skulle fotbollen inte kunna existera.
  • Linnea Johansson har drabbats av total hybris nu när Åsebro Brålanda toppar sin division 2-serie, och lämnade marken för länge, länge sen. Nuförtiden kan man bara märka av hennes närvaro när hon levererar dråpliga kommentarer på Twitter, som när syrran Anna – och inte hon själv – valdes till Matchens lirare häromveckan. Kämpa, Linnea!
  • Vänersborgs FK:s försvarsjätte Jennifer Rosén konstaterar att laget fått en kanonstart på året, och poängterar även något annat, som är lätt att glömma bort: nämligen det faktum att man måste njuta av att försäsongen faktiskt är över. Å andra sidan är det snart dags igen för nästa. Mvh, optimisten.
  • Marcelo Villa skriver att han känner sig trygg med Robin Johansson bakom sig i TIF-målet. Och det där kan jag relatera till, i någon mån. Robin – som jag gjorde två säsonger tillsammans med i TFK – är nämligen en keeper som älskar att dribbla, trots att inte jag älskade varje sekund av det. Så trygg? Tja, inte alltid. Men det var jävligt roligt, och jag saknar definitivt den där store björnen idag.

Over and out.

//Ahlin