Välj en sida

Jag hatar att förlora!


Jag vet inte hur gammal jag var när jag insåg att jag var en dålig förlorare. Kanske var det när jag var 7 och rymde hemifrån för att jag förlorade mot mamma i ishockeyspel. Det har i alla fall förföljt mig genom hela min uppväxt. När jag var liten kunde börja gråta för att jag förlorade i kortspel eller tv-spel. Känslan av skam och förödmjukelse bara forsade över mig.

Genom mina år som fotbollsspelare har jag stött på många dåliga förlorare, eller vinnarskallar som det så förfinat heter. Det finns dock en som tar priset.

Jag vet inte hur många gånger jag och Robin Rundström har spelat fotboll i min källare. Jag kan däremot räkna de gånger vi avslutade sessionen som vänner (typ 5). Vi kunde bli så arga på varandra att vi inte pratade med varandra på flera timmar. En sak är saker och det är att Robin inte bröt tystnaden i alla fall! Han var helt sjukt bra på att vara arg länge ibland. Fram till idag fortfarande inte mött någon som kan mäta sig med han (även om Peter Svedberg kan bra jävla förbannad han också).

Stadion


Min rubrik och mitt intro talar ganska tydligt om hur vår upphaussade match på stadion gick. Vi förlorade mot ängby med 2-1. Sensationen kanske inte var själva förlusten men hur den gick till.

Förväntningarna hade legat i luften flera veckor och uppladdningen hade varit grym! När man så väl kom till stadion sken solen och alla log och mös i omklädningsrummet! Uppvärmningen gick strålande och vi var taggade och glada.

10 minuter innan match kommer vi tillbaka till omklädningsrummet för att byta till matchtröja och säga några sista ord innan planen ska bestigas.

Jag möts av att min plånbok ligger framme på bänken. Märkligt tänkte jag men la tillbaka den i fickan. Sedan börjar folk runt omkring märka att deras telefoner är borta. Jag tror totalt att 8-9 spelare hade blivit av med sin telefon under den kortare tiden vi varit ute och vämt upp! Någon hade även blivit av med plånboken. Det känns overkligt och helt sjukt att någon har tagit sig in i omklädningsrummet och snott. Jag hade turen nog att inte bli drabbad alls.

Vi bestämmer oss ändå för att skita i det för stunden och gå ut och vinna matchen. Men det låg nog i bakhuvudet hos de flesta som drabbades ändå kan jag lova.


Katastrof


Ja vad ska man säga om matchen. Oturen fortsätta att förfölja oss. Vi hade ribbor, hörnor och eventuellt en straffsituation men ändå gjorde vi inte mål! Under matchens 30 första minuter får vi tre spelare skadade. Det var Sund, Ivan och jag själv som fick linka ut. För egen del blev jag skadad när en ängbyspelare kom in sent i en tackling och jag vred om hela foten.

I matchminut 35 gör domaren några extremt konstiga beslut som enligt mig avgör hela matchen. Han väljer först att varna hristos när han sätter igång spelet utan att domaren blåst igång. Detta med motiveringen maskning… Bara 3 minuter senare står hristos ivägen för en kontring och då var det tack och hej!

0-0 står sig till paus och andra halvlek är inte särskilt underhållande. Ängby gör 1-0 i mitten av andra halvlek efter ha stött i en boll som enligt källor befann sig i Simon röses händer. Ingen åtgärd av domaren och 1-0, jag såg inte händelsen så bra så jag låter det vara osagt om Simon hade bollen eller inte!

En strimma ljus tänds när Daniel hauser kvitterar i 82:a minuten! Kan vi få med oss 1 poäng i fall efter all bedrövelse? Nej det kan vi inte för i den 88:e minuten sätter ängby 2-1 och det var godnatt.

Första förlusten var därmed ett faktum men vi kommer komma tillbaka starkare än någonsin det lovar jag! Jag har däremot behöva stått över samtliga träningar denna veckan och även matchen mot Vasastan på söndag. Det värsta som finns är att stå vid sidan av och se på!!

 

Efter matchen på stadion var det lagfest och på den ältades varken stulna mobiler eller förluster. Vi bara njöt av solen och varandras sällskap så som goda vänner gör.
// Magnus