Det finns mycket att älska med idrottens dramaturgi, men den är också totalt obarmhärtig i sin natur. Ibland är det bara en hårsmån som skiljer mellan himlen och det avgrundsdjupa helvetet.
Ja, om nu helvetet är division 2. Det råder ju delade meningar om det.
Men i alla fall: allt var inte bara elände på Edsborg under lördagen. Visst, resultatet och dess direkta följd – nedflyttning för FC Trollhättan, efter bara ett år i söderettan – var kanske det, men vi får inte glömma att stora delar av den lokala fotbollsfamiljen hade samlats för att stötta vårt svartklädda flaggskepp.
Samtidigt kunde inte ens klackledaren Henrik Bengtssons uppmanande stämma förmå publiken att komma ur sitt apatiska tillstånd. Efter 45 minuter hade de flesta insett att det skulle bli svårt, efter 75 var det ett mission impossible så svårgenomförbart att inte ens Tom Cruise hade kunnat trolla fram en lösning.
Och därför står vi här nu – FCT är tillbaka i tvåan, på samma nivå som Skoftebyn, men även Vänersborgs IF och Vänersborgs FK.
Situationen påminner i viss mån om den för två år sedan, men med några avgörande skillnader. Då fanns det inget trollhättelag som var redo att hota FCT:s dominans, och dessutom handlade diskussionen kring klubbens existensberättigande faktiskt mest om ekonomin.
Konkurs var ett reellt hot, och själv tyckte jag nog att Trollhättans stad var lite väl generöst som skjutsade in ännu mer skattefinansierade pengar i den vevan. Samtidigt var alternativet nästan lika illa, åtminstone i sportsliga termer.
Nu är det nog dags att diskutera FCT:s vara eller inte vara igen.
Å ena sidan: FCT är bara 15 år gammalt, och det kan ta ännu längre tid än så för projektet att bära frukt. Kan Östersund och Jönköping få allsvensk status så ska det väl inte vara omöjligt för Trollhättan att lyckas med detsamma.
Å andra sidan: finns spelarunderlaget? Finns stödet? Och – kanske viktigast av allt – finns orken?
Ska den här staden få ett elitlag krävs ju framförallt människor som brinner för föreningen – de finns, även om fler hade behövts. Det krävs också kapital, gärna mer än det man haft till sitt förfogande fram till nu. Sedan så finns det en tredje komponent: samarbetsviljan, eller åtminstone en förmåga att samarbeta.
Den sista punkten överskuggas av ett stort frågetecken. Tanken var ju att FCT skulle förfoga över Trollhättans bästa fotbollsspelare, men trots detta – och en uppenbar krissituation – agerade man inte tillräckligt starkt i somras. Jag har förstått det som att man, till exempel, inte ens frågade Skoftebyn om att få använda sig av skyttekungen Linus Ewenborg under hösten.
Om så var fallet så är det ett dyrköpt misstag. Och om frågan ställdes men Skoftebyn tackade nej så kan vi också bocka för kolumnen ”problem på samarbetsfronten”. Ni ser, det finns mer att önska här oavsett svar.
Men nu är jag inte ute efter att identifiera syndabockar eller ”mansplaina” om vad som borde ha gjorts bättre. Svaret är aldrig ett, och det är alltid många tillfälligheter som avgör en säsong. Vattnet som runnit under kanalbroarna får flyta vidare, istället blickar vi framåt.
FCT står utan tränare, åtminstone två av lagets nyckelspelare påstås redan ha bestämt sig för att lämna – ja, framtiden är oviss i många avseenden.
Själv kan jag inte tänka mig en trollhättefotboll utan FCT, men den här gången måste frågan debatteras i ett mer långsiktigt perspektiv än senast.
Antingen kör vi på det här för alltid, eller inte.
Så enkelt är det.
