Lojalitet är ett ständigt aktuellt och debatterat ämne inom fotbollen. Nästan alltid vinklas det åt ett håll – det vill säga: med negativt värdeladdade ord gentemot den som valt att lämna sin klubb för en annan.
Så fungerar det både lokalt och på världsnivå.
Sinnebilden av en fotbollsspelare är en Ryan Giggs, Francesco Totti, Carles Puyol, Paolo Maldini, Javier Zanetti eller Steven Gerrard (exemplen på damsidan är, anmärkningsvärt nog, betydligt svårare att hitta). Dessa män har varit sina klubbar trogna in i det allra längsta, och vunnit stor respekt för det.
Men, tänker jag, är det ändå inte lite tråkigt? Och är det inte i vissa fall ett utslag av bekvämlighet och en rädsla att pröva sig själva i nya miljöer?
Jag tar – som så ofta nuförtiden – mig själv som exempel. I unga år, under min uppväxt på landet, frodades patriotismen. Jag såg grannklubbarna som fiender, lät det bli en drivkraft. Aldrig skulle jag representera någon av dem, vilket jag inte gjort heller.
Däremot ledde ödet in mig på andra vägar. Jag flyttade till den italienska metropolen Milano och snubblade in hos ett lokalt fotbollslag. Därefter gick flyttlasset hemåt, och studier i Trollhättan förde mig till Wargöns IK. Så småningom vände jag tillbaka till min hemort igen, och de senaste tre åren – från början av praktiska skäl, eftersom pendlandet var bestialiskt tråkigt – har jag tillhört TFK.
Lätt att säga såklart, men jag ångrar verkligen inget. På varje plats har jag berikats med nya erfarenheter samt bekantskaper, i vissa fall vänner för livet.
Jag har lärt mig mycket om andra, och ännu mer om mig själv. Jag har fått möjligheten att börja på en helt ny kula och omdefiniera mig själv som spelare. Det har varit en lärorik resa, helt enkelt.
Kontentan? Att man knappast kan skuldbelägga en spelare som vill testa på något nytt, så länge som han eller hon håller sig inom reglernas ramar (vilket är ett annat problem i dessa tider, med tanke på frimånadens tidiga infallande).
Sedan behöver man ju inte – som vissa gör – byta klubb varenda säsong. Det är respektlöst, såväl mot ens lagkamrater som dess ideella krafter. Det är som med allt annat: gör saker med måtta, utan att varken under- eller överdriva.
Vid 28 års ålder tror jag däremot att jag själv har genomfört mitt sista klubbyte. Även om man aldrig ska säga aldrig.
***
Vi kör väl ett Rakt upp i krysset-svep också:
- Åsebro Brålandas Linnea Johansson skäller, med rätta, ut alla patetiska domarhatare i sitt senaste inlägg. Jag hoppas att många läser och tänker till kring sitt beteende, samt de orsaker som det kan få. Så är det bara.
- Ironiskt nog så klagar Upphärads Tobias Nilsson på domaren i sin senaste text, men kritik måste ju få existera så länge den är saklig. Blir också intressant att se om han lyckas få igång ett ordkrig med Trollhättans IF:s Marcelo Villa…
- Jennifer Rosén uppdaterar oss om det senaste i Vänersborgs FK.
- Och Rakt upp i krysset-grundaren Jonas Arbius berättar om den spännande framtid som väntar för Sjuntorps IF, och då inte bara i form av en division 6-tabell som är allt annat än lätt att tippa inför de ganska många omgångar som återstår.
Over and out!
/Ahlin
